Du sitter på en café när allt plötsligt känns överväldigande. En vän frågar hur det går. Du svarar "bra" och skiftar samtalsämne. Det är då frågan uppstår: hur öppen är man när vattnet går? När livet pressar på hårdast, drar vi oss ofta tillbaka istället för att berätta sanningen.

Att reflektera över detta handlar mycket om att våga se sig själv när det är svårt. Att förstå vad som hindrar oss från att vara ärliga när vi behöver det mest. (Det är faktiskt ganska djupt om man tänker på det.)

Öppenhet i trygga och osäkra sammanhang

Det är lätt att berätta för en nära vän. Mycket svårare på sociala medier eller inför främlingar. Undersökningar visar att omkring 60 procent av svenskarna delar sina känslor med vänner. Men bara 30 procent vågar göra det offentligt.

Vi svenskar värderar ärlighet högt. Samtidigt finns det en misstro mot att vara för sårbar. En del beror på hur vi är uppvuxna. En del beror på digital rädsla att orden hamnar på fel ställen.

Lyssna på din kropp. Den vet när det är säkert att berätta. Din mage strammar? Då kanske det inte är rätt tillfäle. Din andning är lugn? Då kanske det är okej.

Att finna din egen gräns

Öppenhet betyder inte att dela allt. Det betyder att veta vad du behöver. Att förstå dig själv räcker långt.

Börja litet. Berätta en tanke för någon du litar på helt. Se hur det känns. Skriv i en dagbok om det är lättare än att säga högt. Leta efter grupper där andra är ärliga. Det finns många människor som längtar efter äkthet.

Du kanske märker att det blir lättare ju oftare du försöker. Eller att du aldrig vill berätta allt för alla. Båda delarna är helt okej. Det här är din väg att förstå dig själv.

Vägen tar tid. det är ingen finish som väntar. det är själva vägen som är poängen när du blir mer bekant med dina egna behov. att våga höra vad du egentligen känner när vattnet går.